Hej hej alla bloggläsare! För några månadersen så satt jag och läste min kompis typ berättelse. Den var värtligen skit bra! Sammtidigt kollade vi på en film som några tonåringar hade gjort och lakt upp på youtube. Det var bara en tankesom slog mej, vi kunde ju göra en film av denna berättelsen... Så dagen efter började vi skriva manus. Vi ska alltså göra en film. Det ska bli jävligt kul men den blir inte klar på ganska länge. Men men, sånt tar tid. Man får ju kämpa för att något ska bli bra! Men här kommer en liten bit av berättelsen (inte jag som har skrivigt den, men den är så sjukt bra!) om ni vill läsa fortsättningen så hör av er  

Jag klev ut ur vår skruttiga gamla bil och kände hur den kalla vinden piskade mig hårt i ansiktet. Egentligen så var det sommar nu, men i den här delen av landet så kunde vädret variera. När jag såg upp på det stora huset blev jag chockad över hur stort det var. Eller förresten, det var snarare ett slott. ”Är det här vi ska bo?” frågade min lillasyster Mika. ”Ja” svarade pappa med ett leende. Mamma och pappa hade fått ledigt från jobbet, och de bestämde sig för att komma bort från det stressiga storstadslivet. Mamma hittade en annons i tidningen om ett landställe till uthyrning, och hon slog till direkt. Men aldrig hade vi trott att det var så stort. Mamma tog upp nycklarna till slottet ur fickan och bad pappa låsa bilen. Hon gick fram till den stora dörren och öppnade den så att dörren gnisslade.

Jag och Mirka kikade in i tamburen och möttes av den unkna lukten. ”Usch, här kan det inte ha bott någon på många år!” sa jag och Mirka höll med mig. ”Äsch, det är bara att vädra” sa mamma, men jag såg på henne att hon också tyckte att det luktade äckligt. Vi gick in i tamburen och hängde av oss våra jackor.

Hallen var mycket smutsig, men när vi gick vidare in i matsalen så möttes vi av en annan syn. ”Oj, vad fint” utbrast mamma, och något annat kunde man inte påstå. I mitten av rummet stod ett stort matbord, och i hörnet en kakelugn. I köket fanns det hängande porslinskoppar på väggarna och sådant som brukar finnas i ett kök.

Vi tog en kort titt på nedervåningen, och jag skulle just gå upp på mittenvåningen och kolla, när mamma sa ” Nu måste ni gå och lägga er, det är redan sent!” Nej!” skrek jag och Mirka samtidigt, men mamma tog inte emot några protester.

Vi gick upp på övervåningen och bråkade om vilka rum vi skulle ha, innan jag som vanligt fick ge med mig.

När vi hade bäddat sängarna gick jag och lade mig och somnade med en gång.

Jag vaknade av att solen lyste mig starkt i ansiktet och hörde fåglarnas kvitter utanför fönstret. ”Idag är det i alla fall finare väder” sa jag för mig själv och klev upp ur sängen. Jag tog på mig mina nya jeans och en svart-röd randig tröja.

När jag började gå ned för trappan så knarrade det jättemycket. Jag var rädd att väcka Mirka, så jag klev längre ut på trappsteget, för då lät det mindre. Det hade Lina, min bästa kompis i skolan, lärt mig. Hon var en rätt så smart tjej. Men nu hade vi sommarlov och då hade vi inte tid att träffas. Hon skulle förresten till Portugal, tror jag. När jag var halvvägs ned för trappan så slog mig just att Mirka hade sagt att jag skulle väcka henne när jag vaknade, om det inte var jättetidigt. Vi hade ju inte tittat på övervåningen eller vinden, så jag gick till Mikas dörr, och öppnade den försiktigt.”Mika!” sa jag tyst. ”Ja!!!” sa Mika högt, och satte sig hastigt upp i sängen. Hon var rufsig i håret och svettig som en apa. Morgonpigg var hon också, men det är hon alltid. ”Kan vi titta på övervåningen nu?” sa hon ivrigt. ”Och vinden, och hur det ser ut utanför slottet och...”. ”Lugna dig!” sa jag högt medan jag tog upp täcket som Mika hade sparkat ner för sängen. ”Ja, vi kan titta runt, men vi får vara tysta så att vi inte väcker mamma och pappa”. Mika tog sig ner från sängen, tog på sig sina morgontofflor och vi gick tillsammans ut ur rummet. Våningen var stor, så vi fick leta lite efter trappan upp, tills vi slutligen hittade den. Den trappan var inte lika knarrig, så det gick snabbare att komma upp. Där uppe fanns en lång korridor, täckt av en knallröd matta. Vid väggarna stod stora lerkrukor, säkert jättegamla, som det mesta i det här slottet. Det var Mika som såg den först, men innan hon hann säga något så hann jag också se den. Riddarrustningen! Den stod längst ned i hörnet av rummet, och vi gick genast dit. ”Wow, vad coolt!” sa Mika. Den var mycket dammig, men Mika sa att hon kunde hämta något att torka av med, och stack ner direkt. Medan jag väntade på henne så kollade runt och fick syn på en tavla som hängde på väggen. Den var ett porträtt av en man i kanske femtioårsåldern, ganska snofsig såg han ut att vara. När jag gick närmare porträttet så såg jag att det fanns en liten guldfärgad metallbricka fäst nedanför tavlan. Greve Von Richten stod det på brickan. Jag läste på Internet, innan vi åkte hit, att han bodde här för några hundra år sedan. Enligt texten så dog han här i en svår sjukdom, och det sägs att han spökar nu. Visserligen tror jag inte så jättemycket på spöken, men det är ändå lite skrämmande. Jag stod där en stund och tänkte, när jag plötsligt hörde en röst bakom mig, och jag ryckte till. ”Här!” sa rösten. Jag vände mig hastigt om. ”Mika, vad du skräms!”.”Jag trodde en liten stund att du var gubben på bilden där” sa jag och pekade på porträttet. Mika gick fram till tavlan. ”Men han är ju död.” sa Mika. ”1463-1520 står det ju”. ”Jag vet” sa jag. ”Men det sägs att han spökar”. ”Men spöken finns väl inte?” frågade Mika. Jag svarade inte. Jag började bli mer och mer osäker på den saken. ”Eller?” försökte hon igen och tittade ängsligt på mig. ”Nej” sa jag för att lugna henne, men jag hörde själv hur det lät. Tomt och ihåligt. ”Jaja, strunta i om den gubben finns, som spöke eller människa, nu ska vi i alla fall torka av riddarrustningen” sa Mika och tog fram en trasa.

Mamma satt och åt frukost i köket, så hon gav mig den här” sa hon och sträckte fram trasan till mig. Jag började putsa, medan Mika satte sig på golvet och började sjunga. Till en början var det svårt att få bort något, men efter en stund började det gå lättare, och rustningen blev bara finare och finare.”Får jag testa?” sa Mika. ”Visst” sa jag och gav trasan till Mika. Jag hann knappt vända mig om innan jag hörde ett ”BRAK!!!”. När jag vände mig om så såg jag att riddarrustningen hade vält omkull och möttes av Mikas ”Jag har inte gjort något”- blick. ”Den råkade visst välta” sa Mika oskyldigt. Jag sa till Mika att hjälpa mig upp med rustningen, men den var omöjlig att rubba. Så vi fick helt enkelt gå ner till mamma för att be om hjälp. Vi sprang snabbt ner för trappan och in i köket. Nu hade pappa också kommit upp och satt och satt drack sitt te, som han alltid brukar göra. ”Godmorgon” sa pappa. ”Mamma eller pappa, ni måste hjälpa oss” sa Mika snabbt. ”Med vad då?” frågade pappa.”Jo...” sa Mika tvekande. ” Vi var uppe på övervåningen och kollade lite”. ”Då råkade jag... eller då var det en... eller, äsch”. ”Mika råkade välta en gammal riddarrustning” avbröt jag henne. Mika tittade ned i golvet. Det syntes att hon skämdes. Det var inte meningen att avbryta henne, men jag ville bara få hjälp med det så snabbt som möjligt. ”Gick något sönder?” frågade mamma, och Mika skakade på huvudet. ”Men då är det väl bara att ställa den upp?” frågade pappa. ”Visst, men den är fasligt tung” sa jag. ”Då ska jag hjälpa er” sa pappa och Mika blev genast gladare. Jag gick först upp för trappan, och Mika gick tätt inpå. Pappa gick lite långsammare, för han hade en skada i ryggen, vilket gjorde att han inte kunde gå så snabbt. På vägen upp så tänkte jag på Greve Von Richtens porträtt. Tänk om det ändå var sant, det där med spöket. När jag kom upp för trappan och tittade i hörnet där rustningen hade legat fick jag en chock. Platsen där rustningen hade funnits var nu tom. Istället hängde en post- it lapp på väggen. På den fanns bara en bokstav. Ett stort G ritat med svart bläck. 

Så där var den, jag erkänner den var ju it så där skit kort, men men. Gillade ni den? Lika detta inlägg om du vill ha fortsättningen...   

Satt och kollade på musikhjälpen i morse, 50000 kvinnor dör varje år på grund av en dålig förlossning! Tänk hur bra vi har det här i Sverige, här är det kanske 3-20 pers som dör för en dålig förlossning varje år... Snart är tiden slut för att hjälpa alla kvinnor (eller med musikhjälpens insamling)! om 21 timmar så stänger musik hjälpen för detta året, så sätt i gång att ge lite pengar. Det spelar ingen roll hur mkt du ger    Det viktigaste är att du ger nåt!  #allakangörauderverk

    Nu är vintern här  

   Hejsan svejsan, jag är en belieber på 12 sommrar som tänkte börja blogga. Jag bor i Götet med min mamma, pappa, lillebror (7), lillasyster (5) och mina undulater, Azul och Blanco (vit och blå på spanska).     Jag reser ganska ofta så jag kommer antaglien lägga upp några bilder/videos från mina resor  Jag hopas ni gillar min blogg, följ den gärna   Vi hörs snart